För bara några månader sen, var Kalmar FF det ända laget för mig. Jag tillbringade min barndom i stan och fastnade för de rödvita bröderna. Numera har mitt hjärta öppnat sig för de gulsvarta pojkarna i Mjällby AIF, MAIF, och eftersom jag bor i trakten kring deras hemmaarena, är det dit jag vallfärdar titt som tätt. Jag missar inte en hemmamatch, så långt det går.
Att jag faktiskt tog grabbarna till mitt hjärta, beror på att min sambo är stort fan och ville gå på matcherna igen, efter ett halvårs uppehåll. Jag lät honom, men var själv stor motståndare. Jag skulle minsann inte svika min Kalmarpojkar, inte. Vad skulle Mjällby kunna visa mig? De ligger ju BARA i Superettan och KFF i Allsvenskan. Hm...
Kärleken gick på en match, som MAIF vann, och kom hem skinande som en sol. Han var fast igen. Vad skulle jag göra om söndagarna? Min danskurs var slut för säsongen och det fanns ju bara SÅ mycket att göra hemma. Jag beslöt mig för att följa med på nästa hemmamatch. Mjällby körde över stackars Degerfors med 5-0 och visade mig att de kan minsann spela boll. Jag var lika toppad som sambon, hans far och svåger mfl. Det skulle bli fler matcher för mig.
För dig som läst mina inlägg om MAIF på morsdeka-bloggen, så vet du redan att jag är ganska känslomässigt involverad. Jag har nu även planer på att anmäla mina tjänster till klubben. Jag är såld.
Jag hoppas du tycker om mina referat och vill fortsätta titta in. Du är alltid välkommen att kommentera, oavsett om du själv bloggar eller inte.
Välmött på arenan. KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar