Jag missade tyvärr förra helgens träningsmatch mot Ängelholm, då jag var i Göteborg och kollade Melodifestivalen och Båtmässan. När jag nu sett gårdagens insats mot Värnamo önskar jag att de båda matcherna haft ombytta datum. Min bror ringde mig förra lördagen och var alldeles lyrisk. Trots att han kommit en kvart för sent och i slutet av matchen insett att han faktiskt missat alla fyra målen som gjordes, så tyckte han att MAIF spelade bra och han var imponerad av de gästande spelarna. Min bror är själv tränare för ett yngre pojklag i samma eleganta färger som de stora grabbarna grus. Han är hängiven fan.

Igår stod jag på slänten tillsammans med min svägerska och frös tårna av mig, men till vilken nytta. MAIF gick verkligen in för att spela träningsmatch, medan de gästande smålänningarna verkade ta det hela på största möjliga allvar. De, för dagen, röd-svarta pojkarna spelade rörigt och utan geist. Visst är det svårt att spela ihop sig med sina lagkamrater så här snabbt, men det fanns massor mer att önska av elitspelare. Man fick verkligen inte till det. Visserligen kom inte de vit-blåa Värnamo-grabbarna ner i "vårt" straffområde särskilt ofta, men de gjorde mål när de fick chansen. Jag trodde precis som MAIFarna att det var offside, men domaren dömer... Det blev mål. Asper och Dusan hade inte mycket att göra, trots det verkade inte övriga spelare i laget mäkta med att trycka bollen över mållinjen.

Jag hoppas nu på bättre spel på onsdag. Jag kommer, om inget oförutsett händer, stå på Svarta Led igen och följa "mina pojkar" på vägen mot det perfekta laget och en härlig säsong 2008.

Tills vi ses igen... KRAMEN!