Jag trodde under större delen av matchen på Limhamns IP att det gått troll i fotbollsplanen. Det såg lika illa ut denna gången, som för 1½ år sen, då vi senast var här och MAIF praktiskt taget gav bort matchen på ett silverfat.
MAIF spelade håglöst och tråkigt och gjorde inte många rätt. Felpass på felpass avlöste varandra och inget vill gå vägen. LB07 tog kommandot och höll bollen, hur säkert som helst. Det skulle snabbt visa sig i 1-0 till de röda Malmö-pågarna, redan efter 5 minuter. Kanske kan man skylla lite på Asper och grabbarna i backlinjen, men framför allt spelade Limhamn/Bunkeflo bättre boll än Mjällby AIF.
Ju längre in i matchen det led, ju mer led vi på läktaren. Var var målen? De måste göra mål för att vinna. Vi som så gärna vill ha Allsvenskt besök på Strandvallen. Hm...
Jag kan inte ge många pluspoäng till någon spelare för arbetet i första halvlek, för jag vill inte kalla det arbete. De sprang bara runt som yra höns.
Med några djupa suckar, satte vi oss på de trista träplankorna till ståplatsläktare och väntade på andra halvlek. Vi hade höga förhoppningar om ett mirakel i omklädningsrummet. Att den gode Peter Swärd skulle blåsa liv i spelarna och få fart på spelet. Jag undrar vad alla de tränare som tippat MAIF som ett topplag i Superettan i år, skulle säga om de sett denna match?...
Ekenberg & co kom ut på plan och matchen var igång igen. Men inte då... Inte blev det bättre. Minuterna segade sig fram och man kunde klart och tydligt se det fortsatta cup-spelet svischa iväg bland molntussarna på himlen. Det verkade inte bli någon kvittering från MAIFs sida.
Men så... så kom den förlösande attacken. Alla dessa långbollar i luften, som resulterade i nada, förbyttes i trans för några sekunder. Erton fick bollen och benen gick som trumpinnar. Det var underbart att se. Han sprang som Snurre Sprätt sicksack mellan deras mittfält och försvar. Sen satte han bollen snyggt i mål. 1-1. Äntligen!!! Liv i matchen!
Nu var det 25 minuter kvar. I glädjeruset av att inte vara helt borta från vidare spel i Cupen, funderade vi på förlängning och straffar. Det började mörkna så sakteliga och Limhamns IP har ju, precis som tidigare år, inga lysen. Var känner vi igen detta från? ;-) Skulle MAIF orka?
Spelet blev inte mycket bättre, trots kvitteringen, men vi hoppades ändå. Felpassen fortsatte och det såg inte ut att hända med positivt. Då kom frisparken. I 77:e minuten fick Robin Cederberg tjonga till bollen, några meter utanför straffområdet, och den seglade snyggt in i mååååål. MAUL KAA!!! 1-2. Äntligen ledning!
Nu började vi känna segervittring. Bara 13-15 minuter kvar. Hoppas, hoppas! Och hoppas behövde vi inte så mycket länge till. Vi kunde efter ytterligare 5 minuter konstatera att kung Ekenberg satte punkt för matchen med sitt visitkort. En snygg lobb över allt och alla. 1-3 och vinsten var ett faktum. Att LB07 lyckades få in bollen mot slutet av matchen hjälpte inte. Det var vinkat för solklar offside och MAIF vann ändå, trots uruselt spel.
Nu HOPPAS åtminstone jag på en stark uppryckning till på måndag. Välmött i Trollhättan, go'vänner!
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar