Hemmapremiär med segersötma

Vilken känsla det blev idag! Helt underbar.

Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde på seger mot Assyriska, efter att ha sett den tv-sända matchen mellan dem och IFK Norrköping för en vecka sedan. Då spelade AFF helt underbar fotboll och fullkomligt krossade "lag Peking". Huga, tänkte jag. Hur skulle det gå att få ner dem till Strandvallen?

Min känsla var helt obefogad. Trots en något nervös och trevande inledning av matchen, där Assyriska direkt pressade ner MAIF på sin egen planhalva, tog de gulsvarta snart kommandot och visade var skåpet ska stå. Strandvallen är deras borg och de vill INTE tappa poäng hemma.

Det artade sig så att AFF:s första anfall skulle bli ett av få under hela första halvleken. När Mjällby AIF kom in i spelet och fick fart på ben och boll, lät de inte de vita pojkarna ha mycket att säga till om. Ingen i MAIF spelade slarvigt, utan alla gjorde verkligen sitt jobb denna soliga, men kyliga söndagseftermiddag.

Redan i MAIFs första riktiga anfall fick laget utdelning, då Robin Cederberg säkert serverade Juan Roledo en fin boll att lura målvakten på. Den långe chilenaren är oerhört stark i luften, så det var ingen match att placera den i nätet. 1-0 efter bara 4 minuter.

Ett tidigt mål är alltid skönt, men man får inte backa hem för mycket. Då kan motståndarna sätta press för att kvittera. Peter Swärds offensiva spelupplägg gav resultat. Laget fortsatte pressa och tillät inte AFF att komma till avslut. De chanser de hade under första halvlek var aldrig direkt farliga, åtminstone inte från den plats jag satt på.

Ja, just det. Jag måste ju meddela att jag inte hade samma överblick över matchen som jag brukar ha. Jag började nämligen mitt nya uppdrag som medarbetare för maif.se, vilket igår innebar fotografering. Jag satt under hela första halvleken på innerplan, alldeles vid sidlinjen. Jag kunde nästen röra vid spelarna =) En helt ny erfarenhet, måste jag tillstå. Lite knasigt kändes det allt, då jag fick ganska stort mindervärdeskomplex gentemot "de stora pojkarna" med de STOOOORA kamerorna och de ännu STÖÖÖÖÖRRE objektiven. Jag har ju än så länge bara min lilla, söta digitalkamera, modell kompakt.

Nåja, jag ska snart införskaffa en modern systemkamera, men tills dess får jag se detta som lite "pryo". Jättekul var det i alla fall.

Tillbaka till matchen...

MAIF höll AFF stången under första halvlek. Det var härligt att sitta så nära dem och verkligen känna trycket och flåset. Jag blåste nästan av stolen...

I 32:a minuten kom Erton fri och kunde ganska enkelt placera 2-0 i buren. Jubel och glädjesång i klacken! Utökad ledning för de gulsvarta. Helt underbart! Nu var väl toppen nådd?!

Nej då! Knappt hade applåderna och hejaramsorna tystnat förrän nästa attack kom. Mindre än två minuter senare fick Johan Svensson bollen vackert serverad av slitvargen Robin Cederberg och nickade den rakt i mål. 3-0. Jublet visst inga gränser, vare sig i publiken eller på plan. Det såg ut som om Johan skulle spricka. Hans måltorka var över, dessutom via en nick. Vilken tur att han har sina öron, annars hade han grinat runt.

Målkavalkaden var inte slut ännu. I 36:e minuten kom nästa attack. Eken (Marcus Ekenberg, numera i tröja nr 70) blev fälld i straffområdet och domaren pekade på straffpunkten. Solklart!

Säkre Macke lurade lugnt Rytterbro och 4-0 var ett faktum. Nu måtte det väl vara stopp. Publiken klarar inte mer. Tänk på våra hjärtan!

Jodå, resten av halvleken förblev mållös. MAIF backade inte hem nämnvärt, utan fortsatte pressa AFF ner i banan. Alla spelare kämpade och visade stor laganda. Inga felpassningar värda att klanka på. Så här ska det se ut alltid.

Andra halvlek blev en enda stor transportsträcka. Inte för att MAIF bara backade hem och vaktade sin ledning. De pressade på, men inte med samma attityd som tidigare. Stundvis blev det något lojt spel, men vad gör det. Med den ledningen kan man kosta på sig att ta det lite lugnt.

P.g.a. solen och min inte så avancerade kamera, förflyttade jag mig i pausen till min gamla vanliga plats på läktaren. Här känner jag mig som hemma.

Som ackrediterad fotograf, en ny, konstig känsla för lilla mig, har jag tillträde överallt (som Jens Wahlström sa..."t.o.m. i omklädningsrummen" - USCH!). Jag är dock inte insatt i allt, så när jag kom för att återlämna min bricka, blev jag mäkta förvånad när jag fick frågan om jag inte skulle stanna kvar på presskonferensen. Med hakan hängande nere vid knäna, accepterade jag tacksamt. Vilken grej! Den är stor för en simpel bloggare som jag. Tänk att stå där, bara några meter från huvudtränarna, som man annars bara ser som två små figurer vid sidlinjen eller ouppnåerliga offentliga personer på tv. Tokigt! Jag vänjer mig väl... hoppas jag =)

Nu ser vi fram emot kommande bataljer. På torsdag drabbar MAIF samman med Syrianska på deras (delade) hemmaborg, Södertälje arena. Därifrån har jag glada minnen från förra årets match mot Assyriska, då härlig vinst för de gulsvarta. Jag hoppas detta upprepar sig.

Ett litet tillägg... Som så många kommenterat på forumet, så tycker även jag att det var på tok för lite folk på hemma premiären. Endast 2104 personer. Jag håller tummarna för att fler dyker upp till Cup-matchen på söndag, då Malmö FF med hela sin himmelsblåa klack kommer på besök. Då måste vi se till att de inte hörs.

Tills vi ses igen... KRAMEN!