Välförtjänt förlust

Jag funderar skarpt på att skicka räkning till MAIF på bensinkostnader och för sveda och värk. Jag vill även ha tillbaka mina medlemspengar, jag betalade in för bara en vecka sen. Det här är ju skamligt! Tur att jag hade frikort och slapp betala inträde.

Glada i hågen och med fika i väskorna, körde vi i solskenet ner till Limhamn, Malmö. Det låg i luften att Mjällby skulle vända den dystra trenden och kamma hem tre fina poäng till Lister.
Men ack vad vi bedrog oss...
Först och främst... Vad var det för arena vi kom till? Den var ju knappt större än Lörbys. Inte många åskådare hade hittat dit. Ändå var man rigorös i sin säkerhet. Vi fick inte ta med vårt fika, bestående av två termosar (kaffe resp tevatten) och en flaska vatten till min medicin. Det kunde ju vara farligt!! Mjällbys matchvärdar, som stod utanför, höll på att få dåndimpen. De tyckte att man väl kan bedöma det ganska enkelt om någon är farlig. Detta är ju ingen högriskmatch precis. Men, men, sambon fick snällt lomma tillbaka till bilen med väskan och jag fick stå ut med huvudvärken.
(Några minuter in i andra halvlek tjoade speakerna att över 800 personer kommit till matchen. Han lät så stolt!!!)
Jag vet inte ens om man kan kalla det fotboll, det de, för dagen, rödsvarta grabbarna bjöd på. Matchen började väl ganska lovande, då t.o.m. Lindberg fick till sina passningar och stundom bjöd på riktigt fina trix. Jag kände mig nästan lika bra till mods som för ca 10 matcher sen, då man fortfarande trodde på seger. Killarna verkade ha spelat ihop sig och spelet flöt på bra. Tyvärr utan farligare målchanser.
När lite mer än 40 minuter passerat, fick snabbfotade Johan Svensson bollen och satte fart i ensam karriär mot Bunkeflomålet. Han hade ingen att spela till och vi, åskådare, hoppades att han skulle få till ett bra skott på mål. Med bara några meter kvar, väl inne i straffområdet, blev han kapad av Bunkeflomålvakten, vilket välförtjänt genererade straff och utvisning av målvakten.
Nu tändes en glöd på vår läktare. Eken skulle lägga straffen och alla var nöjda. Men var fanns målvakten?? Den utvisade satte kurs mot omklädningsrummet, men ingen annan kom ut på plan. Maskning på högsta nivå! Det tog flera minuter innan en annan ljusblå kille kom och då började vi bli skraja att Eken skulle tappa chansen. Målvakten försökte psyka Marcus genom att gå fram och ta i bollen, som låg på plats på straffpunkten, men det hjälpte inte. Eken satte snyggt bollen i nätet.

Så långt allt frid och fröjd, men sen då... Vad f-n hände sen? Redan efter avspark, i nästa anfall, spelade Mjällbys backlinje bort sig och bäddade för reducering. 1-1 efter bara ett par minuter.

Värdelöst!

Därefter var det som om hela laget gav upp. Man slutade helt enkelt spela fotboll. Jag vet inte vad det var de höll på med där nere på plan. Man promenerade lugnt och tittade efter bollen. Bunkeflo, med en man kort, blev bara mer och mer taggade. De spelade verkligen ingen skönfotboll, men de spelade iaf boll. De kämpade och slet och fanns överallt. Att de vann med 3-1 var helt välförtjänt. Det kunde blivit ännu fler mål om inte Rille storspelat stundom i MAIF-målet.

Nej, idag fanns bara två Mjällbyspelare på plan. Nr 7 Johan Svensson och Rille i målet. Visst var Sjöfors bra i början, men efter hårt slit, som varken gav mål, frisparkar eller ens en varning, så verkade han tröttna. Han slackade av helt. Daniel slet hårt i början, men efter straffen var det han som tabbade sig vid MAIF-målet och praktiskt taget hjälpte Bunkeflo att reducera. Sen var han inte bra alls under resterande tid. Övriga spelare var så gott som osynliga under hela matchen.
Som åskådare och fotbollstokig, är det lätt att ha åsikter. Ibland är man konstruktiv och ibland är man kanske väldigt enögd. Det har man rätt att vara. Jag vill ju att mitt lag ska vinna och att mina favoritspelare ska framstå som väldigt bra. Jag blir besviken och uppgiven när det gång efter annan slutar i tragedi.

Något som faktiskt slog oss alla fyra i sällskapet, var att varför var det ingen på bänken som var uppe och skrek. Vi hade dem bara några meter nedanför oss, men inte ett pip hördes. Där satt en hel flock folk, tränare, massör, ass tränare och 6 spelare. Ingen tjoade!!!! Hade alla gett upp?

Dusan verkade i alla fall glad i pausen. Ett par fans kom fram med en tjeckisk flagga och verkade prata tjeckiska med honom. Det var väl hans lyft idag.

Det var inga muntergökar som satte sig i bilen och for hemåt. Vi ville ut ur Malmö så fort som möjligt och hitta MAT. Vi satte kurs mot Ekerödsrasten.

Efter att ha snubblat över min moster med anhang från Kalmartrakten =) och fått en stoooor goood hamburgare i mig, var jag nöjd. Då klev Mjällby AIF in i restaurangen!

Kusinen var inte sen att rosa Johan S och högt meddela att han minsann var den ende på plan som uträttade något. Herr Svensson blev generad och viftade bort kommentaren. De andra såg bara väldigt molokna ut och smet in i det förbokade matrummet. Kusinen stoppade Thomas och frågade om han inte skulle ryta till en gång för alla nu. Andersson-Borstam tvekade och undrade om det skulle hjälpa. Han log med hela ansiktet och sa att man minsann inte skulle få tappa ett överläge med 1-0 och med en man mer på plan. Men snälla Thomas, gör något nu då? Nu kan det ju snart vara för sent. Falkenberg tog tre poäng ikväll och tog sig upp ovanför det hemska strecket och de lär inte slå av på takten. Vi har dem kvar att möta senare i höst.

Nu ska jag bedöva min migrän med piller och försöka sova bort smärtan i hjärtat. Nästa vecka är det kalas för sambons systerson. Våndan över att behöva missa den matchen och att försöka tidigarelägga kalaset, har nu förbytts i ett litet jubel inombords. Kanske jag missar matchen =)

Jag får se om jag tinar upp i veckan. Fotbollsfantasten i mig älskar ju spelet och jag vill ju se alla matcher. Jag hoppas ju in i det längsta.

KRAMEN!