Solen sken och magkänslan sa mig att det bådade gott inför dagens hemmamatch mot Ljungskile. Det kunde ju inte bli sämre än tidigare matcher. Eller kunde det...?Spelartruppen blir friskare och det finns fler alternativ till startelvan. Backlinjen, som varit under all kritik på sistone, hade väl förhoppningsvis nått botten och skulle nu göra bättre ifrån sig.
Vi fyra som slår våra kloka skallar ihop på läktaren, hade bestämt oss för att nu skulle Mjällby minsann ta tre poäng igen. Lindberg och Robin skulle stoppa allt och Rille skulle spika igen målet. Övriga grabbar på plan, med Eken som stor vägvisare, skulle köra över allt motstånd och placera bollen i motståndarnas mål gång efter annan.
Nä, nu är vi ju inte så naiva, men visst hade vi stort förtroende för laget och stod leende på läktaren och hoppades på trendbrott.
Rille Fransson fick chansen i mål, men var fanns Osiako??
Våra gulsvarta pojkar visade större spelglädje än på länge. I första halvlek hade man fina målchanser gång på gång, men lyckades inte sätta bollen bakom Ljungskiles stora målvakt, Nicklas Svensson. Man spelade aggressivt och tufft, men fick inte till avsluten. Nu är det ju så att LSK inte gärna spelar som "vi" gör. Så fort de fick chansen började de skjuta långbollar i luften och det blev ofta sega nickdueller, som nästan fick en att somna på läktaren. Sånt spel är inte roligt att titta på. Det var en evinnerlig tur att MAIF hade mycket spring i benen och en längtan efter bollen, att de snabb satte igång kontringar med bollen på marken. Tyvärr verkade de nästan för heta ibland. Hade de satt alla de chanser de fick i första halvlek, hade LSK gråtande bett om WO inför andra. Grabbarna från Sveriges baksida, levererade endel de också, men var inte i närheten av Mjällbys fina spel.
Ljungskile hade inte mycket till klack med sig, men vad gjorde det. De hördes minsann och lockade till flera glada skratt, med sina kvicka västkustkommentarer och ramsor. Det var mer än man kunde säga om Sillastrybarna. De fanns på plats fysiskt, men tydligen inte själsligen. Jag tror inte de ramsade mer än ca 6-8 ggr under hela matchen. Det var nästan så vi började klappa med när de grönvita muntergökarna strax till vänster om oss, tjoade, i hopp om att det skulle egga de våra lite också. På forumet hade man gapat upp sig om att alla minsann skulle till Vallen, men varför var det inga som hejade igång läktaren? Det var stendött under 90% av matchtiden.
Andra halvlek bjöd på ganska trevligt spel under långa stunder, men Mjällby fick inte till avsluten. Vi började nästan tro att det skulle sluta 0-0. Ljungskile styrde spelet allt mer och fick sina långbollar dit de ville. De är mycket bättre på fasta situationer än MAIF, och Rille fick jobba hårt i målet. Det kändes i ryggmärgen att det snart skulle bli ett mål. Ingen av Mjällbys hörnor eller frisparkar på motståndarnas planhalva gav någon utdelning. De var antingen felplacerade eller för enkla. Nicklas Svensson behövde knappt sträcka på sig eller böja sig för att ta varje skott. Sasa och Sjöfors hade blivit inbytta och ersatt Johan S resp Erton. De gav lite extra tändvätska till laget, som nu hade blivit rejält trötta. Det måste vara knäckande att inte kunna få in bollen i mål på så klara chanser.
Jag vet inte vad som hände i 75 minuten, men plötsligt var det mål för Ljungskile. Mjällby hade gjort bra motstånd, men så kom bollen flygande över huvudet på hela vår backlinje och Rille, som var halvvägs ute på plan, och rakt in i mål. Spelarna verkade inte göra något försök att stoppa den. De bara följde bollen med blicken och med böjda nackar. Bollen verkade gå i slowmotion in i nätet.
Trots trötthet och solen i ögonen, blev nu MAIF tvungna att göra sitt yttersta för att kvittera. Vi ställde oss frågan igen. Var fanns Osiako? Vi hade sett honom värma upp flera gånger under halvleken, men sen hände inget mer. Under matchen mot Degerfors, borta förra helgen, kom han ju inte in alls. Skulle Thomas skippa honom en gång till? Något måste ju göras.
Mjällby satte ytterligare stor press på Ljungskile. Man gjorde allt för att kvittera. I 85e minuten blev så äntligen Osiako inbytt och Ivan fick gå av planen. Tyvärr var det nog för sent. Det var bara 5 min kvar av ordinarie tid och kanske max 5 min extra, efter allt tidsmaskande från LSK-målvaktens sida. Han tog väldigt god tid på sig varje gång han hade bollen och skulle starta spelet igen. LSKs inkast var inte snabbare de. Det blev t.o.m. en varning för detta maskande vid ett tillfälle under matchen.
På övertid hade MAIF en hel drös chanser, men fick inte hål på Ljungskiles bubbla. Det slutade t.o.m. att Rille lämnade sitt mål och sällade sig till hörnor och inkast i LSKs straffområde. Det kunde gått vägen, men efter ett par misslyckade situationer, fick Nicklas Svensson fatt i bollen och kunde kasta iväg den till Bulun, som enkelt kunde jogga med den till MAIFs planhalva och rulla in den i öppet mål. Rille hade inte en chans, där han kom kutande från helt fel håll och drämde sin keps i marken.
Nåja, vad spelar det för roll om man förlorar med 1 eller 2 mål? En förlust är ju ändå en förlust. Jag tycker det var tufft av Rille att försöka hjälpa laget till en kvittering och kanske en vinst på slutet. Han hade ju ingen möjlighet att ändra läget där han stod ensam i MAIF-målet. De låg ju redan under med 0-1.
Jag ser i alla fall ljuset i tunneln. Spelet har bättrat sig betydligt och jag tror på en bra upphämtning. Nu finns ju fler HELA spelare i truppen än på länge. Kan Thomas bara få ihop rätt laguppställning till kommande matcher, så ska väl slutresultatet kunna bli något bättre än i fjol.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar